Sjukskriven
I måndags var jag hos läkaren och blev sjukskriven för mitt mående, min ångest och panikångest. Hade tyvärr oturen att träffa en enligt mig väldigt osympatisk och nonchalant läkare som ifrågasatte hurivida jag var sjuk eller inte. Hon "såg på mig" att jag mådde bra - tydligen ska man vara nedgången och ofräsh för att bli tagen på allvar. Hoppas verkligen att jag får träffa min ordinarie läkare nästa gång.
Jag har slutat med min antideppressiva medicin igen, jag orkar inte med biverkningarna och att vara avtrubbad - det är så långt ifrån jag. Det är en lång process men jag vill lära mig leva utan medicinen som "skydd" mot otrevliga känslor. Lära mig hantera känslan av maktlöshet, dåligt samvete, oro, panik, frustration, sorg, ilska och glädje utan att det blir överväldigande.
Jag tror att medicinen har varit nödvändig i vissa perioder - för att hålla mig ovanför ytan. Men absolut inte i nio år. Det är psykiatrin som brister när mediciner är deras ända lösning på folks problem. Men köerna för olika terapier är så lång att inte ens en bråkdel av de som söker hjälp faktiskt får den.
Eller?!