Min tid kommer
När jag kommer på mig själv att tårarna rinner till allt från blogginlägg till Gilmore Girls, flera gånger om dagen, då känner jag att det är dags. När allt känns så hopplöst och jag tycker synd om mig själv på ett osunt vis och är så bitter, så bitter - då är det tid.
Jag blir chockad av att inse att detta kanske är jag. Tänk om detta är jag? Är jag denna känsliga, ledsna lilla stora människa som har så lätt för att gråta, som tar till mig varje nyhetsartikel med fruktan och fasa inför vad världen egentligen är för plats. Som inte vill gå ut för att det finns så många onda människor.
Det känns i alla fall inte som jag. Jag är ju inte så som person. Eller så är jag det egentligen, men har medicinerat bort det under så många år att jag faktiskt glömt vem jag var.
Men det är dags att börja igen. Inte för att jag börjat hetsäta igen, den perioden verkar jag ha kommit över. Som att det bara var en jobbig inställningsfas för kroppen utan den aptitnedsättande effekten. Nej, jag behöver börja igen för att jag inte klarar av att hantera alla känslor som gör mig så sårbar. Detta var inte rätt tid för mig. Jag gillar inte att erkänna när jag har fel. Men får väl ge min läkare cred och erkänna mitt misstag. Detta var inte rätt tid. Jag behöver mitt skyddsnät. Fuck vad jag behöver min medicin. Men jag ger inte upp hoppet. Min tid kommer.